Pressen hyllar föreställningen

admin

Det är inte enbart publiken som ger fantastisk respons, även kritikerna rosar föreställningen. Här kan du läsa recensioner, vi kompletterar när nya publiceras. Tack ännu en gång för all positiva feedback och värme som ni förmedlat oss, vi kan bara känna oss tacksamma och ödmjuka.

hbl_res_15
Hufvudstadsbladet fredag 3 juli 2015

Frejdig västernfeminist charmar Lurenspubliken

På Lurens sommarteater möter vi Annie som har mage att utmana männen på en av de mest manliga av domäner, prickskyttet.

Det var meningen att ”Mr. Show­boat”, Jerome Kern, skulle tonsätta Annie Get Your Gun, men han avled innan han hann börja och budet gick till gamle räven Irving Berlin, som inte var speciellt förtjust i librettot och accepterade med motvilja. Inte desto mindre blev det hans populäraste musikal och There’s No Business Like Show Business blev en veritabel hit.
Det handlar givetvis om Buffalo Bills Wild West Show, som liksom mästerskytten Annie Oakley har funnits på riktigt, även om musikalstoryn tagit sig sina nödvändiga friheter. Så har även Peter Stones 1999 uppfräschade libretto, som bland annat skalat bort den tidstypiska rasistiska inställningen till ursprungsbefolkningen.
I centrum står med andra ord protofeministen Annie, som har mage att utmana männen på en av de mest manliga av domäner, prickskyttet. När hon dessutom har mage att berätta för sin svåraste konkurrent Frank Butler att hon är bättre på även det mesta övriga hon kan komma på (Anything You Can Do) kan det bara resultera i två saker: konflikt och, i just detta fall, kärlek.

Avväpnande naturkraft

Det är onekligen en läcker utgångspunkt med en massa paralleller till, bara för att nämna ett exempel, dagens företagsvärld som årets Lurensregissör Oskar Silén kan jobba med. Så mycket konkret förmår han med tanke på den specifika kontexten förstås inte åstadkomma i överförd bemärkelse, men nog kan var och en såväl läsa mellan raderna som känna igen sig även i dagens diskurs.
Annie trampar alltså in med besked, men hon gör det med en charm som är lika oemotståndlig för publiken som, i slutändan, den gode Frank. Emma-Sara Raunio är en såväl vokalt som visuellt helt avväpnande naturkraft, som Silén förstår att locka alla tänkbara kvaliteter ur. Så agerar Raunio även med all tänkbar frejdig- och frimodighet och det är bara att hoppas att hennes sällsynt betagande naturröst inte förstörs av någon överambitiös operapedagog.
Johan Aspelins självupptagne, men tillika sensitive, Frank Butler har även mycket som talar för sig, även om han röstligt inte riktigt når upp till samma nivå som sin käresta.
Silén får även honom att agera föredömligt naturligt, vilket för övrigt även gäller de flesta övriga aktörerna med Katarina Nikkanens paranta hotellvärdinna, Robin Sundbergs slippriga manager, Sandra Aspelins extremt enerverande Dolly Tate och Bo Lindfors festliga Sitting Bull som några exempel.

Smart arrangemang

Irving Berlins emotionellt mångsidiga partitur känns fortfarande lika fräscht som det måtte ha gjort vid Broadwaypremiären 1946. En icke obetydlig del häri hade Markus Fagerudds supersmart slimmade arrangemang för kvintetten dragspel, gitarr/banjo, trummor/xylofon/vibrafon, tuba samt flöjt/klarinett/sax, hanterade av benhårda proffsen Veli Kujala, Jarmo Julkunen, Sami Koskela, Esko Heikkinen och Markku Luuppala. Musiken kom av praktiska skäl från band, men det hela satt klangligt som gjutet och fungerade sceniskt som smort.
Kati Kivilahti-Fagerudds likaså funktionella koreografi kändes välanpassad till de för handen liggande resurserna och Mats Tuominens scenografi målade i sin räcka av förbipasserande tablåer fram en trovärdigt traditionell bild av den klassiska vilda västern. Tina Karvonens dräktparad, med figurer som drottning Victoria och tsar Alexander III bland de mer exotiska fåglarna, satte i sin tur den visuella guldkanten på det hela.
Lurens sommarteater gör omväxlande musikteater, barnteater samt talteater av skiftande slag, men nog känns det som att det är de två förstnämnda man i första hand borde satsa på och vad man än sysslar med självfallet med musiken som ett naturligt inslag. Musikaliska begåvningar tycks det åtminstone inte råda någon brist på.

Mats Liljeroos
kultur@ksfmedia.fi

nyaostis_res_parad_mont
Nya Östis 2.7.2015

Allt fungerar på Lurens

Det är ingen nyhet att konstatera att Lurens sommarteater har suddat ut gränserna mellan amatörteater och professionell teater.

Årets Lurenspjäs bekräftar med stor tydlighet att så är fallet. I amatörteater brukar inte alltid alla delar i helheten fungera. På Lurens fungerar så gott som allt. Delarna integreras utan gnissel och friktion i pjäshelheten. Att få alla pusselbitar på plats, att få allt att fungera smidigt, utan synliga skarvar, kräver en god re­gissör och ett smidigt samarbete. Och framför allt glädje. Massor med glädje.
Årets Lurenspjäs Annie Mästar­skytten uppfyller alla kriterier.

Stor glädje och hög temperatur på Lurens

Rivig start. Finurliga ord­vändningar. Oväntade kontraster, nyanskontras­ter, understatements, vardagshumor, oväntade svar på självklara frågor. Fart och fläng. Liv i luckan. Pas­sioner. Temperaturen stiger. Spänningen ökar. Vemodet, trånaden får färg, skiftar. Lekfullt och mera allvars­fyllt.
Sångerna böljar. Musiken stiger mot Lurenshimlen. Och glädjen, den självklara teaterglädjen, den kreativa glädjen, livsglädjen. Den bara finns där. Som en själv­klarhet. Den strömmar, böl­jar över publiken, som ibland stiger upp, applåderar och vrålar bifall.
Amerikanskt så det förslår. I positivaste bemärkelsen.
”Vi har tagit fasta på mötet mellan dröm och verklighet, mellan längtan och handling, mellan stjärnskott och stol­pskott”, skriver regissören Oskar Silen i programbladet. Det är första gången han re­gisserar på Lurens, men för­hoppningsvis inte den sista. Årets Lurenspjäs Annie Mäs­terskytten bekräftar det som vi redan visste: den konstla­de gränsen mellan amatör­teater och professionell tea­ter har suddats ut på Lurens.

Världssuccé

Annie Mästerskytten baserar sej delvis på historiska hän­delser. Annie Mästerskyt­ten hette AnnieOakley. Hon var en av de första kvinnliga superstjärnorna i USA och väckte stor uppmärksamhet på cirkusdirektör Wiliam F. Codys, alias Buffalo Bill, turne i Europa. Texten skrevs ur­sprungligen av Dorothy och Herbert Field men omarbe­tades på 1990-talet av Peter Stone som gjorde musical­storyn till en show i showen. Det är denna moderna ver­sion som nu uppförs på Lu­rens.
Musiken är komponerad av självaste Irving Berlin. Ur­premiären var redan 1946. Succén var given. Musikalen, på engelska Annie Get Your Gun, gavs hela 1147 gånger. Många av musikalens sång­er har blivit musikaliska ör­hängen, verkliga evergreens, som There is no business like show business och You can’ t get a man with a gun. Själv­fallet har Annie Mästerskyt­ten filmats och t.o.m. belö­nats med Oscar.

Musiken binder samman

Det är ingen större över­raskning att Lurens sätter upp just den här pjäsen. Den motsvarar ju rätt väl sommarteaterns policy. Ro­ligt ska det vara. Och rivigt. Publikknipande. Skrattsalv­orna ska skalla. Spänning och romantik. Alla ska trivas. Publikfrieri? Låt gå! Men när själva kvaliteten, musik-, dans- och skådespelargläd­jen firar triumfer, höjer sej över alla pekuniära intentio­ner, funkar det. Och det fun­kar bra, inte minst tack vare Markus Fagerudds musikar­rangemang. Man riktigt hör att Fagerudd har stortrivts med sin uppgift. Dessutom har Lurens lyckats få Em­ma-Sara Raunio i huvud­rollen. Hennes klara nyan­serade röst bär långt. Hon är centralgestalten. Och vil­ken centralgestalt! Musiken bär upp skeendena. Musiken binder samman.

Stor inlevelse och glädje

Det ena dans- och sångnumret avlöser det andra. Den fyndiga texten, med verbala överraskningar, kluriga och absurda paradoxer, fastnar i minnet: ”Om min mamma sku leva sku hon vända sej i sin grav”.
Det skulle föra för långt att räkna upp alla rollinnehava­re, alla som medverkat. Men ett är säkert: här finns ing­en darr på någon förmäten prestationsribba. Alla lever sej in i sina roller och i sto­ryn, självklart och med stor inlevelse. I amatörteater bru­kar inte alltid alla delar i hel­heten fungera. Det skorrar till ibland. På Lurens funge­rar så gott som allt. Delarna, delprestationerna, integre­ras, utan gnissel och friktion, i pjäshelheten. Koreografi och scenografi, ja hela teater­faderullan, fungerar. Den ena delen bär upp och stöder den andra. Att få alla pusselbitar på plats, att få allt att fungera smidigt utan alltför synliga skarvar, kräver en god regis­sör och en god anda, en själv­klar positiv sammanhållning och ett smidigt samarbete. Och framförallt glädje. Och ännu mera glädje.
Allt detta finns på Lurens.

Kim Wahlroos

yle_kritik
Radio Vega 1.7.2015

Tuff brud skjuter mitt i prick

En av USA:s första kvinnliga superstjärnor. En kavat tjej med osedvanlig träffsäkerhet. Bruden med bössan som vinner både mannens hjärta och beundran. Och sommarteater som vinner över århundradets ösregn.

Lurens sommarteater ger i år musikalen Annie Mästerskytten som handlar om prickskyttarna Annie Oakley och Frank Butler, som både tävlar mot varandra, jobbar med varandra, och faller för varandra. För här brottas både kärleken och stoltheten i två unga människors hjärtan.
Vi bänkar oss förväntansfullt på vridscenen i Kuggom, Lovisa, men cirkusmanagern (Robin Sundberg) hinner bara säga pjäsens första repliker och så öppnar himlen sig. Regnet formligen vräker ner, det är nästan så det är komiskt, men ensemblen håller tappert humöret uppe och spelar på som om det inte fanns något monsunregn alls att tala om. Och även om det är jobbigt att bli sådär dyblöt de första fem minuterna, och första akten kanske hade kunnat ha ett lite högre tempo, så lyfter pjäsen efter hand och i andra akten har man redan glömt vädret.

Broadwaysuccé

Annie Mästerskytten baserar sig på Broadwaysuccén ”Annie get your gun”, som hade urpremiär i New York år 1946, med musik av Irving Berlin. På Lurens är det Markus Fagerudd som står för den musikaliska ledningen.
Historien baserar sig löst på Annie Oakleys (1860–1926) spektakulära liv, och hennes talang som prickskytt, vilket gjorde henne till en av de första kvinnliga superstjärnorna i USA.
För regin står Oscar Silén, och i huvudrollerna ser vi Emma-Sara Raunio som Annie, och Johan Aspelin som Frank Butler. Resten av ensemblen, som består av både vuxna och några barn, spelar både assistenter, cowgirls, indianer, dansare, societetsdamer, ryssar och allt möjligt annat – och skapar tillsammans en fin helhetsbild och stämning i varje scen.

Musikal med stark kvinna i spetsen

Pjäsens stora behållning ligger i sångnumren, där Emma-Sara Raunio och Johan Aspelin, bland andra, gör både högklassiga solonummer och duetter. Vi får också njuta av flera så kallade evergreens (alltså låtar som blivit kända hits under åren), så som “You can´t get a man with a gun”, There´s no business like show business” och ”Anything you can do”.
 Att Annie Mästerskytten har en stark kvinnlig karaktär som huvudroll är också ett stort plus i kanten. Annie är en mångfacetterad och kavat kvinna som sticker ut hakan och tar plats, vilket verkligen inte alltid är självklart när det kommer till kvinnokaraktärer inom teater.

Applåder åt alla

På slutet applåderade både publiken åt ensemblen och ensemblen åt publiken, för att vi alla överlevt vädret och tillsammans fått en lyckad sommarteaterkväll.
Annie Mästerskytten spelas på Lurens sommarteater i Lovisa (Kuggom) till och med lördag 1.8.2015.
 Biljetter samt mera info finns på teaterns hemsida www.lurens.f
Alexandra Häggman
Kulturredaktör, Radio Vega

ostnyland_annie_30.6.2015

Östnyland 30.6.2015

Lurens levererar

Premiären på Lurens sommarteateruppsättning av musikalen Annie Mästerskytten begicks i strålande sol, och premiärpubliken levde helhjärtat med i handlingen. Skrattsalvorna ekade från vridläktaren och extra fina sångprestationer belönades med omedelbara applåder.

LOVISA | Namnet Irving Berlin förknippas med musikalörhängen, och hans musikal Annie Get Your Gun, som baserad på en sann historia om den legendariska amerikanska prickskytten Annie Oakley, är inget undantag. Pärlor som ”There’s No Business Like Show Business”, ”Anything You Can Do” och ”You Can’t Get a Man With a Gun” hör till de sånger som har hörts ofta sedan premiären på Broadway 1946.
Att som amatörteater ta sig an en sådan klassiker som Annie Mästerskytten är ganska modigt, och en satsning som kunde ha slutat hur som helst. Men Lurens teaterfolk är vana med utmaningar, och fredagens premiär visade att satsningen lönade sig.
Ingen premiärnervositet syntes och gänget på Lurens var i högform. För publiken var det bara att luta sig tillbaka och njuta av kvällen. Huvudrollsinnehavarna gör föreställningen, men också i de mindre rollerna är det flera skådespelare som gör intryck.
Regissören Oskar Silén har sytt ihop en dynamisk och väl fungerande helhet. De fina dräkterna som planerats av Tina Karvonen är pricken över i:et.

Huvudrollsfynd

Emma-Sara Raunio är perfekt för titelrollen som skarpskjutande lantlollan Annie Oakley. Hon förmår gestalta Annie helgjutet, inte bara som en tuff tjej som fyrar av träffande one-liners till höger och vänster, utan också som en sårbar och naiv flicka från landet.
Raunios starkaste sida, tillsammans med ett fint skådespelararbete, är hennes utmärkta sångröst. Träffsäker, klar och varm klingar hennes stämma och hon sjunger utan att missa en ton också när hon dansar.
Mycket bra i rollen som förste älskare är också Johan Aspelin, som spelar Frank Butler, hittills ohotad skarpskyttemästare och dryg stropp som är förvirrad av sina varma känslor för konkurrenten Annie. Aspelins minspel och komiska tajmning river ner många glada skratt.
Replikerna levereras rappt och innehåller en hel del dubbeltydigheter och kryddat språk, som tydligt uppskattas av publiken.
Raunios och Aspelins samspel fungerar fint och de gör den rappa dialogen rättvisa, som till exempel när Frank förklarar för Annie att hans idealkvinna är den sköra typen som svimmar när hon ser en mus och Annie kontrar: ”Ser jag en mus är det musen som svimmar”.

Stark helhet

Robin Sundberg gör ett bra jobb som lismande managern Charlie, tillsammans med Tage Fredriksson som den något tafflige men sluge cirkusdirektören Buffalo Bill. Sandra Aspelin (Dolly Tate) är utmärkt som fisförnäm och korkad nippertippa med varma känslor för Frank. Tom Pallas och Katarina Nikkanen jonglerar många roller och gör det med den äran.
Emilia Nikkanen och Kalle Halmén som Winnie och Tommy, det yngre kärleksparet med förhinder, är förtjusande rara. Min personliga favorit är ändå Bo Lindfors som siouxhövdingen Sitting Bull. Hans uppenbarelse och roliga leverans av repliker är obetalbara.
 Det är flera barn med i föreställningen, som Annies fyra småsyskon och som barnbarn till hotellägarinnan fru Wilson (Katarina Nikkanen), och de gör sina roller jättefint. Statisterna spelar en stor roll i uppsättningen och sköter sina uppgifter väl, oavsett om de dansar, sjunger eller talar.
Den höga nivån på huvudrollsinnehavarnas sångprestationer i synnerhet och tajmningen i dialogen i allmänhet är en glad överraskning. Sånginstuderingen har skötts av Markus Fagerudd, kompositör och musiklektor och att han haft höga krav på ensemblen märks minsann i slutresultatet. Koreografen Kati Kivilahti-Fagerudd har gjort ett gediget arbete, med fina dansnummer som sitter väl i helheten. 
Köp biljett, åk till Lovisa och njut av föreställningen!

Östnyland/Åsa Nyman

annie_lovari_30.6.2015

Loviisan Sanomat 30.6.2015

Miestä ei kiväärillä saa?

Perjantaina pamahti. Lurensin Annie Mestariampujan ensi-illassa takametsien nainen näytti, ettei mikään ole mahdotonta. Sanavalmiin ja vakuuttavan Annien taidokas kiväärinkäyttö veti yleisön polvilleen – kuten myös kuuluisan showmiehen Frankin.

Lurensin kesäteatteria on tänä vuonna mainostettu värikkääksi spektaakkeliksi, eikä suotta. Viime perjantaina ensi-iltansa saanut An­nie Mästerskytten oli oikea napa­kymppi. Lämmin tunnelma ei ollut yksinomaan auringon aikaansaan­nos, näyttelijäkaarti kun hurmasi yleisön ensisekunneista lähtien.

Näytelmä näytelmässä

Ikivihreä musikaali alkaa Buffalo Billin (Tage Fredriksson) saapuessa Rouva Wilsonin (Katarina Nik­kanen) hotelliin Ohio Cincinattiin suuren kiertävän lännensirkuksen­sa kanssa. Heti ensimmäisitä mi­nuuteista lähtien yleisön katse kiin­nittyy ihaniin pukuihin ja värikkäisiin lavasteisiin. Lurens tuntuu to­siaan muuttuneen Villiksi Lännek­si. Frank Butler (Johan Aspelin), sirkuksen komea ja ylimielinen nais­tenmies, lyö teatteriseurueen yht­äkkisestä ilmestymisestä suivaan­tuneen hotellinomistaja Rouva Wil­sonin kanssa vetoa sadasta dollaris­ta, ettei kukaan paikallinen kyky am­mu häntä paremmin. Seuraavassa hetkessä Annie Oakley (Emma-Sa­ra Raunio) ilmestyy lavalle ja ampuu täytetyn linnun Frank Butlerin avus­tajan, Dolly Taten (Sandra Aspelin) hatusta. Yhdellä laukauksella pää­hän ammuttuja lintuja kaupitteleva Annie herättää katsojassa heti sym­patiaa laulamalla vaatimattomasta elämästään sisarustena kanssa. Lu­ku- ja laskutaidoton Annie vaikuttaa ensisilmäyksellä yksinkertaiselta, tosin sanavalmiilta, suostuessaan ampumakilpailuun ”isoa ylimielistä snobia” vastaan viiden dollarin palkalla.


Parhaista parhain

Ennen Frank Butlerin kohtaamista tarkka-ammuntakilpailussa Annie törmää vastustajaansa sattumalta. Hän ihastuu komeaan Frankiin pää­tä pahkaa ja toivoo Frankin vastaa­van tunteisiinsa. Annieta murutte­leva Frank selittää kuitenkin halu­avansa hauraan, silkkiin pukeutu­van tytön, joka pyörtyy nähdessään hiiren. Tähän Annie tokaisee, että hänen ja hiiren kohtaamisessa tai­taa hiirtä heikottaa. Musikaali jat­kuu tunnuskappaleella You Can’t Get a man With a Gun.

Annien nimiroolia näyttelevä Emma-Sara Raunio, ja miehisyyteensä kompastuvaa Frank Butleria esittä­vä Johan Aspelin, ovat lavalla ihanan huolettomia. Kummankin olemuk­sesta huokuu luottavaisuus omaan itseensä, eikä esitys tunnu pätkää­kään ylinäytellyltä. Lisäksi Rauniol­la on erityisen miellyttävä lauluää­ni, joka kantaa esityksen kohtauk­sesta toiseen.
Kaksintaistelun alkaessa Annie huomaa, että nimenomaan Frank on Villin lännen show’n iso ylimielinen snobi. Pari käy kilpailuun toi­siaan herjaten ja kaikkien yllätyk­seksi Annie voittaa. Frankin ego saa kolauksen, kun sirkuselämästä täy­sin tietämättömälle Annielle tarjo­taan paikkaa hänen avustajanaan. Frankiin rakastunut Annie vastaa tarjoukseen myöntävästi ja sirkuselämän salat selitetään tytölle ikonisen There’s no business like show business -kappaleen kautta. Huomi­ota herättävää tässä vaiheessa esi­tystä on ensemblen koko. Lavalla riittää hulinaa, ja näyttelijöitä sekä statisteja tuntuu olevan edellisvuo­sia enemmän. Koreografiat ovat suh­teellisen yksinkertaisia, mutta pysy­vät hyvin koossa.

Ollaanko vai eikö olla?

Villin lännen show jatkaa matkaan­sa junalla. Annie tutustuu veitsen­heittäjä Tommyyn (Kalle Halmen), joka suunnittelee yhteistä tulevaisuutta avustajansa Winnie Taten (Emilia Nikkanen) kanssa, Winnien isosiskon estelyistä huolimatta. Pa­rin rakkaustarina tuntuu naiviudes­taan huolimatta aidolta ja tuo mieleen teini-ikäiset rakastavaiset, joilla on silmää vain toisilleen. Samaan ai­kaan Frank alkaa nähdä Annien hy­vät puolet. Juuri kun Frank suunnit­telee kosivansa Annieta Buffalo Bill ja Charlie Davenport (Robin Sund­berg) kuulevat, että Pawnee Billin show Kaukainen Itä esiintyy samas­sa kaupungissa heidän show’nsa kanssa. Nyt tarvitaan ainutlaatuis­ta vetonaulaa, jottei yleisöä menete­tä kilpailijalle. Miehet pyytävät salaa tähän mennessä Frankin avustajana toiminutta Annieta esittämään erikoistempun seuraavassa esitykses­sä. Ennen esitystä Frank raivostui siitä, että Annie on julisteissa pää­osassa. Annien suudelma saa kui­tenkin Frankin tunnustamaan itselleen, että hän on rakastunut, kai­kesta huolimatta. Onnea ei kestä kauaa, kun Annie hurmaa yleisön uudella tempullaan. Hetkeä aiem­min umpirakastuneen Frankin ego ei kestä Annien tähteyttä ja ensim­mäinen puoliaika loppuu dramaat­tisesti Frankin jättäessä Buffalo Bil­lin Villin lännen show’n liittyäkseen kilpailevaan kiertueeseen.

Rakkaus vai ego?

Toinen puoliaika alkaa yhdellä toi­mittajan suosikkikohtauksista lavas­tuksen ja ohjauksen saralla. Annie kiertää Eurooppaa keräten mitalei­ta maailman parhaana tarkka-am­pujana. Seuraavassa kohtauksessa Buffalo Bill seurueineen odottavat karja-aluksessa New Yorkiin livah­tamista. Tipahdus pilvenreunalta maan kamaralle tulee vahvasti esil­le. Samaan aikaan Frank esiintyy kil­pailevan Pawnee Billin kanssa Madi­son Square Gardenissa. Molemmat ryhmät ovat rutiköyhiä. Toisensa he kohtaavat isoissa juhlissa Bree­voortissa. Buffalo Bill ja Pawnee Bill kaavailevat esitystensä yhdistämis­tä, kunnes käy ilmi, että molemmat ovat vararikossa. Lännensirkusten kohtalo jää katsojan näkökulmasta kakkoseksi, kun Annie ja Frank ta­paavat toisensa pitkästä aikaa. Hetkellisen huuman rakkaudentun­nustusten ja kosinnan jälkeen voi­makastahtoinen pari suistuu jäl­leen riitoihin. Annie haastaa Fran­kin ratkaisevaan kaksintaisteluun, jotta maailman parhaan tarkka-am­pujan titteli vihdoin saataisiin oike­aan osoitteeseen.
Tarinan huipentuu tähän viimei­seen mittelöön, jota vauhdittaa kek­seliäs Anything you can do I can do better -kappale. Sitting Bull (Bo Lind­fors) ja Charlie ovat yön aikana sa­botoineet Annien kiväärin, rauhoit­taakseen Frankin egoa ja saattaak­seen kilpailuhenkisen parin viimein yhteen. Frank huomaa kuitenkin Annien kiväärissä olevan vikaa ja lainaa tälle omaa asettaan, tehden heistä jälleen tasavertaisia tarkka­ampujia. Musikaalin aikana Anni­en adoptoinut Sitting Bull suostut­telee Annieta häviämään tarkoituk­sella, muistuttamalla häntä siitä, et­tä miestä ei voi kiväärillä saada. Am­muttuaan viisi laukausta ohi maalin, Annie julistaa Frankin voittajaksi. Frank näkee kuitenkin Annien lä­vitse, eikä hyväksy luovutusvoittoa. Hänkin ampuu viisi laukausta päin hankia. Pari päättää jatkaa esiinty­mistä yhdessä selvittääkseen kumpi heistä onkaan parempi ampuja. Sa­malla molemmat tietävät, että sillä ei loppu peleissä ole mitään merkitystä.

Toimiva kokonaisuus
Kokonaisuudessaan Lurensin ke­säteatterin seuraaminen oli silkkaa nautintoa. Annie Mestariampujan kaltaisen klassikon valitseminen oli rohkea veto,joka päättyi menestyk­sekkäästi.
– Olisitte nähneet ohjaajamme il­meen, kun hänelle valkeni, että la­valla on 30-40 amatööri-näyttelijää, naurahtaa tuottaja Kim Svenskberg.
Emma-Sara Raunio ja Johan Aspe­lin loistavat päärooleissa tuoden nii­hin syvyyttä ja vivahteikkuutta. Voi­makastahtoiset henkilöhahmot jää­vät helposti latteiksi, mutta sekä An­nie että Frank paljastivat illan aika­na pehmeät puolensa. Nimikkoroo­lin ja ykkösmiehen osan haltijoilla on tukenaan monipuolinen näytte­lijäkaarti. Annien sisarukset ihastut­tavat suloisuudellaan, Winnie Tate ja Tommy Keeler tuovat esitykseen ripauksen viattomuutta sokealla rakkaudellaan, Dolly Tate ja Char­lie Davenport yllättävät yleisön haus­koilla repliikeilläja yliampuvilla lau­sahduksilla, vakavamieliset intiaani­päälliköt jakavat elämänviisauksia ja taustatiimi toimii saumattomasti läpi esityksen. Ensi-illan jännitystä ei ollut havaittavissa.
Myös ohjauksessa on jotain todella viehättävää ja mukaansatempaavaa. Vitsit eivät ole liian itsestäänselviä, vaan ne on leivottu ilmeisiin, elei­siin, äänenpainoon ja kieleen. Lu­rensin pyörivästä aitiosta kaikui vil­pitön nauru ja yleisöstä saattoi ais­tia aidon ilon.
Annie Mästerskytten ei todella­kaan jää tähdenlennoksi, vaan pa­mahti suoraan allekirjoittaneen sydämeen ja suosikkiesitykseksi. Kap­paleet jäivät korvamadoiksija vielä maanantaina niistä sai nauttia ko­ko toimituksen väki. Klassikot ovat klassikoita syystä ja Lurens onnis­tui tekemään tutusta tarinasta täys­kympin.

Charlotta Forsberg
toimitus@lovari.fi